Efter vår senaste vandring lovade jag mig själv och Alvin att vi inte skulle vandra igen förrän snön var borta. Nu blev ju det här vintern som aldrig ville ge sig, så det dröjde till mitten av april innan det var någorlunda bart på marken. 

Denna vecka hade våren är äntligen kommit på allvar, och vi vaknade denna lördagsmorgon till en knallblå himmel och strålande sol. Det hade varit minusgrader på natten men när vi kom till Örsta strax efter 9.30 var temperaturen redan uppe i över 5 grader.

Jag hade impulsköpt ett förstoringsglas till Alvin som han fick när vi klev ur bilen. Det tyckte han var jättekul och spanade på allt vi såg, från traktorspår till hästbajs. Bland det första vi såg var en runsten som vi missade förra gången vi var där. 

Efter några hundra meters vandring kom vi ner till Angarnsjön, ett naturreservat och fågelskyddsområde. Leden följde sen längs med sjöns södra kant. Och man gick verkligen på stranden kändes det som. På några ställen var det bara en eller två meter mellan vattenkanten och stängslet. För detta var även en kohage, förstod vi av de många högar som korna lämnat. Nu var det förstås inga kor i hagen än, vilket jag var rätt tacksam över. Nattkylan gjorde att koblajorna var hårda, vilket vi också uppskattade!

Men det ska sägas direkt, det var GUDOMLIGT vackert! Helt fantastiskt! En sån där naturupplevelse som man drömmer om. Den absolut vackraste delen av Roslagsleden som vi gått hittills. Ok, sträckan hade viss hjälp av att det var så fint väder, solen lyste upp norra stranden och fick den att glimra som guld. Men jag tror att jag uppskattat sträckan nästan lika mycket oavsett väder. 

Vi strosade längs med strandkanten. Vi träffade ganska många andra vandrare och en hel del fågelskådare. Alvin lunkade på i sakta mak och spanade med sitt förstoringsglas. Jag hade kameran i högsta hugg och försökte fånga fåglar (på bild). Eftersom jag hade fullt upp med att fotografera gjorde det ingenting att det gick långsamt och att han stannade ibland.

Efter ungefär 2 km började vi känna oss hungriga. Vi hade då kommit fram till sjöns östra kant. Vi hade gått i skugga fram tills dess, men nu nådde solen oss och Alvin hittade en perfekt rastplats på en liten kulle med utsikt över sjön. Vi smaskade på våra pannkakor och sen satt vi i solen och njöt, Alvin lutade sig mot mig och jag kände lyckan sprida sig i kroppen. 

Efter detta ledde leden bort från sjön, österut på en liten grusväg mellan åkermark. Jag hade tidigare producerat ett "vårbingo" med bilder på olika vårtecken och nu började vi leta efter dessa. Vi hittade en tussilago nere i ett djupt dike och jag fick klättra ner och hämta den för att han skulle se. Direkt efter det hittade vi förstås hur mycket tussilago som helst. 

Långa raka grusvägar är inte det roligaste för en 4-åring, så här tappade han motivationen en aning. Men då började vi leka leken "vilket djur tänker jag på?" och då hölls humöret uppe. 

Sen plötsligt hände det! En glassbil kom åkande och stannade kanske 300 meter framför oss. Jag förklarade att om vi vill ha glass då måste vi springa. Och det gjorde vi! Vilken motivationshöjare! Vi kom fram i tid tack och lov. Jag frågade vilken den minsta förpackningen är, för vi vill ju bara ha två glassar. Killen plockar fram två glassar och bjöd oss på dem. Alltså vilken tur man kan ha! 

Grusvägen ledde sen in i skogen. Vi fortsatte att gissa djur. Precis när jag insåg att vi började närma oss bebyggelse hoppade vi in i skogen och tog ännu en paus. Vi åt lite mer pannkakor. Alvin fick en potatisskalare som han kunde tälja med. Jag täljde också lite med min kniv för att inspirera, men sen la jag mig ner och kände hur solen värmde. Det var underbart. Hela vintern har jag längtat efter detta, att få ta långa pauser utan stress eller utan att känna att vi måste röra oss för att inte frysa. Och äntligen kom våren! 

Medan vi pausade hörde vi musik spelas en bit bort och vi förstod att det måste vara nåt på gång. Snart kom vi fram till Brottby IP och mycket riktigt skulle en fotbollsmatch precis börja. Den ville Alvin titta på och jag kände mig inte stressad, så vi stannade en stund. 

Vi sponsrade idrottsföreningen genom att köpa varsin dricka innan vi traskade vidare in genom Brottby. Det var ganska svårt att se ledmarkeringarna, men tack vare vandringskartan på hitta.se kom vi rätt. Vi gick genom ett bostadsområde, förbi ICA och vidare över E18. Inte så charmig sträcka utan mer förflyttning. 

När vi kommit över motorvägen ringde vi efter skjuts. Efter kanske 500 meter hittade vi en bensinmack och där satte vi oss och väntade. Jag plockade fram några minitoblerone ur väskan, det tyckte Alvin satt fint. 

Ganska exakt 6 km blev dagens etapp. Den längsta hittills. Men ändå den enklaste, i princip utan gnäll från någon av oss. Och det berodde nog mycket på pauserna, att Alvin hann vila och få nya krafter. Men även på att jag hade ett lugn i kroppen. Jag lät det ta den tid det tog. Vi höll på i 6 timmar och det var ok, vi hade ingen tid att passa. Det tar jag med mig till nästa gång, ha gott om tid och behåll lugnet!