Vi hade inte hittat nån möjlighet att dela upp etapp 4 i mindre delar, så nu tog vi tillfället i akt att få till en första vandring med övernattning i tält. Jag hade planerat minutiöst och tyckte jag fick till en packning med allt nödvändigt, men utan alltför mycket onödiga prylar. Min packning var rejält tung och även Alvin fick bära ganska tungt till en början, för att vi skulle få med oss allt. 

Vi åt en ordentlig lunch och sen körde sambon oss till Lövhagen. Det var perfekt vandrarväder, lite växlande molnighet och runt 20 grader. Vi var på sisådär humör, Alvin verkade lite loj och jag var om sanningen ska fram ganska nervös över hur det skulle gå att sova själva i tält. 

Första delen av Roslagsledens fjärde  etapp går längs med en bilväg. För att slippa den gick vi på sidan av vägen på en grusväg som tillhör golfbanan som ligger vid sidan av vägen. Vi fick förbi några golfare och Alvin funderade över vad de höll på med. 

Efter att vi passerat golfklubben var vi tvungna att följa vägen ett tag innan leden svängde in på en grusväg in i skogen. Alltså jag ska säga direkt att detta var nog den absolut tråkigaste etapp vi gått hittills. Bara grusvägar i princip dela etappen. Döden för en 5-åring! Och döden för mamman! När vi kommit kanske en kilometer på grusvägen började bådas humör sjunka. Vi var superdupernära att skita i alltihop, ringa sambon och be honom hämta hem oss. Men jag frågade Alvin om han ville sova i tält och det ville han, så då tänkte jag att nu jäklar ska inte min oro få stoppa oss! 

Efter ett tag kom vi fram till Harsjön och där fick vi gå i skogen ett litet tag i alla fall. Vid Harsjön fanns ett underbart mysigt vindskydd, precis vid en klippa ner mot vattnet. Dit kommer jag absolut att åka igen, man kan ta sig dit med vagn om man skulle vilja det. Där fanns soptunna, bajamaja och en fin grillplats. 

Vi pausade en stund vid Harsjön innan vi gick vidare. Nu var det grusväg igen. Alvin hade tråkigt och tyvärr var jag lite för nervös inför tältandet, så jag var inte mamman med mest tålamod. Jag hade tänkt att vi skulle äta middag vid tältplatsen, men när Alvin började gråta insåg jag att det var akut matbrist och vi fick ta en paus och äta våra medhavda pannkakor. 

Precis efter vår paus ledde leden borfrån grusvägen och in på en liten stig. Vi gick runt en halv kilometer innan vi letade oss bort från leden för att hitta en tältplats. Det var ganska oländig terräng att gå rakt genom skogen, men 500 meter från stigen låg sjön Tärnan som var vår tänkta tältplats. 

Alvin var nu väldigt trött och jag har aldrig letat tältplats förut. Vi fick ta absolut första bästa plats som såg någorlunda platt ut. Vi lyckades få upp tältet och sen gick vi ner en kortis till vattnet. Men både Alvin och jag kände nog att vi helst ville vara inne i det mysiga tältet. Så vi kröp in och Alvin fick titta lite på film. Vi hade med lite godis som vi myste med också. 

När Alvin somnat gick jag ut från tältet en stund. Men nej, det var ingen bra idé. Jag kände mig som ensammast i hela världen. Det var inte läskigt, jag var inte rädd, men det var ångestfyllt. Jag ville bara hem.

Jag kröp in bredvid Alvin i tältet, messade lite med min syster, tittade lite på min favoserie på Netflix och till slut lyckades jag somna. Jag sov inte särskilt gott, men fram på småtimmarna lyckades jag få lite djupsömn i alla fall. Alvin sov gott i alla fall hela natten och det var ju huvudsaken!

Vi vaknade ca 6.30 på söndagsmorgonen. Vi åt ganska snabbt vår frukost och plockade ihop tältet. Jag ville bara bort från det där stället! Så klockan 7.30 fortsatte vi vandringen mot Domarudden. 

Leden ledde förbi en liten gård och sen ut på mera grusväg, grusväg och åter grusväg. Det gick i snigelfart. Alvin trodde hela tiden att vi var framme snart och vid varje krök trodde han att pappa och lillebror skulle dyka upp. Jag ville bara att vi skulle komma fram, för jag hade kvar obehagskänslan, så jag hade inte ro att ta ordentliga pauser, vilket rimmar dåligt med en femåring. Men vi försökte hålla humöret uppe, vi sjöng och vi berättade sagor för varandra. Här passerade vi även från Vallentuna till Österåkers kommun. 

Så småningom var det dags för lunch. Jag hade med stormkök att koka pasta på. Men med den torka som varit hela våren vågade jag inte använda gasbrännaren ute i gräset och eftersom vi inte hittade nån berghäll ställde vi helt sonika köket på grusvägen. Det gick ju bra för det var inte direkt rusning på leden. 

Med pasta och majs i magen fick vi båda lite mer energi. Snart kom vi in på motionsspåret som tillhör Domarudden och då började vi se målet närma sig. Nu mötte vi många andra människor vilket gjorde att min ensamhetskänsla försvann. 

Vi gick förbi Trehörningsskogens naturreservat och där finns sjön Trehörningen där det ska finnas ett fint vindskydd. Men det fanns inte en chans att vi skulle gå en extra meter denna dag, så vi får ha kvar till en annan dag att gå runt den sjön. 

Naturen här var ganska tråkig, vi gick över ett kalhygge och sen längs motionsspår i granskog. Inte så spännande! Några mikropauser med chokladintag hann vi med innan vi äntligen siktade Domaruddens parkering. Vi letade oss in mellan husen och där fick vi syn på andra halvan av vår familj. Jag tror att jag var gladast av oss alla över det! 

Domarudden var ju ett mysigt ställe med lekplats, café, glassbar och en sjö att bada i. Vi utnyttjade inte allt detta, men jag kan gärna återvända någon gång! 

Dags att summera denna vandring och etapp 4. Höjdpunkten på hela vandringen var absolut Harsjön. Otroligt fint! Dit bara ska jag tillbaka någon gång! I övrigt finns det ingenting på etappen jag vill återse. Eller nej så ska jag inte säga. Jag skulle kunna tänka mig att gå den själv med någon vuxen, eller typ som en löptur. Men att gå med barn, nej tack! 

Och vad gäller tältningen. Jag får nog inse att innan jag blivit en inbiten tältare behöver jag ha med mig en annan vuxen på övernattningarna. Och kanske inte i samband med vandringar, utan tälta kan vi göra vid andra tillfällen, när vi har nära till bilen. Men samtidigt är jag enormt stolt över mig själv och att jag gjorde det! När jag blivit lite mer van ska vi nog få till det igen! Men inför vår fortsatta vandring på Roslagsleden blir det dagsvandringar ett tag framöver!