Efter det täta vandrandet under jullovet kom sjukdomar och annat emellan, så det dröjde en hel månad till nästa etapp. Men i lördags var det äntligen dags. Väderleksrapporten ändrades konstant under veckan innan, en dag stod det att det skulle bli minus 10 grader, för att nästa dag lova snö och töväder. Dessutom var Alvin lite hostig på fredagsmorgonen.  Så jag bestämde mig först på kvällen innan att det skulle bli av.

Det var Alvin och jag som gick den här delen själva. Jag tyckte det var lyckat, vi hade ingen stress, utan jag lät honom lunka på ganska mycket i sitt tempo. Det var endast när han suttit och petat i vattenpölar lite för länge som jag sa att nu måste vi nog röra oss framåt. Men om jag verkligen ska få honom att uppskatta dessa vandringar så måste det ju vara på hans villkor, annars kommer han att tröttna!

Vi började vandringen ungefär vid Löttinge gård. Den första halvkilometern gick längs med en bilväg. Vi hade minus 1 grad och lite nysnö. Jag hade valt att inte ta gummistövlar utan vinterskor, och det första Alvin gjorde var att trampa rakt i en 4 cm djup vattenpöl. Jag trodde vi skulle få ringa sambon och bli hämtade direkt, men tack och lov blev han inte blöt om foten och vi kunde få vidare. 

Snart svängde leden in i skogen och följde motionsspåren från Skavlöten och Täby IP. Kunde ju ha varit lite oinspirerande, men det tunna snötäcket gjorde att det kändes mer som en skogsstig och mindre som ett motionsspår. 

Vi roade oss med att spåra i snön. Jag fick först och Alvin fick följa mina spår för att hitta mig. Sen bytte vi och jag följde hans spår. Jag kände mig väldigt pedagogisk, för det blev tydligt för honom hur det fungerar att följa spår.  Dessutom tyckte han det var roligt och vi lade nån kilometer bakom oss på detta sätt. 

Vi såg många djurspår och funderade på vad det kunde vara för djur. Vi diskuterade och kom fram till att vi trodde det var en hund. Vi mötte också, lyckat nog, en dam med hund och så ansåg Alvin att vi lyckats med att spåra hunden. 

Efter ungefär 1,5 kilometers vandring kom vi till en kraftig stigning, och uppe på en höjd låg ett vindskydd med en mysig eldplats. Där valde vi att äta vår matsäck, trots att klockan inte ens var 11. Men jag har lärt mig av mina misstag och insett att man inte kan äta matsäcken för tidigt. 

Tyvärr låg vindskyddet ganska nära Arningeleden och vi hörde bilarna tydligt, vilket förtog stämningen en aning. 

Vi gjorde ingen lång paus, eftersom det var rätt kallt att vara stilla. Vi åt vår mat och sen gick vi vidare. Nu lekte vi kurragömma. En som gömde sig skulle göra detta framåt på stigen, så på det sättet kom vi vidare och lekte samtidigt. 

Leden ledde neråt igen, ner till en tunnel som tryggt förde oss under Arningeleden. Inte så charmigt, men säkert och bra! 

Efter tunneln lämnade leden motionsspåren och nu blev det riktigt mysig natur. Först vandrade vi upp på en liten höjd,  med släta stenhällar, sen neråt i lite mer tätare skog. Tätare, men väldigt vacker. Det var raka stammar och grön mossa, med er tunnt lager snö på. Mycket vackert! På vägen neråt passerade vi kommungränsen mellan Vallentuna och Täby, vilket var ordentligt utmärkt. 

På vissa ställen var det väldigt blött, men det gick alltid att ta sig runt torrskodd. Det låg ett tunt lager is på alla små pölar, vilket roade Alvin mycket! Det var där jag vid några tillfällen fick driva på lite för att vi skulle komma framåt, annars hade han nog gärna stått kvar där än! 

När vi hade ungefär en halv kilometer kvar nådde vi Ladängen, där det stod 2 hus i skogen. Jag läste nånstans att det ena huset är det scouterna som använder, och det andra såg ut som en sommarstuga. Från husen följde leden en liten bilväg den sista biten innan vi nådde fram till vårt mål för dagen. 

Jag var mycket nöjd med denna etapp. Vi höll humöret uppe hela tiden. Vi hade ingen stress, utan njöt av skogen. Det var mestadels fin natur och det kändes som man var mitt i vildmarken, även om det bara var kilometer till närmsta shoppingmecka. 

Men nu börjar jag längta lite efter finare vår och varmare väder. Inte för vandringen egentligen, utan mest för pauserna. Nu blir pauserna snabba för att få i sig mat utan att frysa. Jag drömmer om längre pauser, då man kan njuta mer och hinna vila lite inför fortsatt vandring.