Man kunde tycka att med den här fantastiska försommaren som vi haft borde vi ha hunnit med många kilometer på vår vandring. Men tyvärr har det inte blivit så. Helgerna har varit totalt fullbokade, så det tog nästan två månader innan vi kunde fortsätta på etapp 3. Planen var att gå från Brottby och ca 7,5 km, men det blev inte riktigt så. Men jag återkommer till det... 

Vi blev avsläppta vid pizzerian i Brottby. Där fanns även en mack och en secondhand-butik, som såg rätt inbjudande ut, men vi hade ju inte tid och ro att stanna där. Nu ville vi vandra! 

Den första knappa kilometern gick längs en villagatan inne i samhället. Ganska mycket att titta på, många olika träd och vi fick plocka fram vår bok om djur och växter för att försöka identifiera alla träd. Snart svängde vägen till vänster, ut på en grusväg och så småningom upp på en bro över E18. Vi stod en stund och beundrade utsikten. 

Direkt efter bron svängde leden norrut, och gick under nästa kilometer vid sidan av en åker, bara några meter från motorvägen. Detta hade jag redan läst om och var förberedd på, och jag förstår att vissa sträckor måste vara transport, men så himla roligt var det inte. Vi hörde inte ens vad vi sa till varandra. Därför var vi glada när vi kommit förbi åkern och leden ledde in i skogen igen. 

Men tji fick vi, för efter bara 100 meter ersattes skogsstigen av en grusväg. En grusväg som gick i princip rakt norrut, i flera kilometer. Alltså det var ju döden för en 5-åring. Tråkigare kan man inte tänka sig! Han valde ofta att gå vid sidan av vägen. Eller klättra upp på stenar. Eller klättra upp i älgtorn. Eller typ stå still. Eller nästan gå baklänges ibland... Alltså missförstå mig inte nu, han höll sig på toppenhumör hela tiden. Bara det att man som vuxen liksom bara vill trampa förbi de där tråkiga partierna, medan ett barn går långsammare och långsammare, ju tråkigare det är. Vi hann ta två pauser under tiden vi gick på vägen, en för lunch och en för fika, där den senare var vid Römossens mysiga vindskydd. Dessutom många mikropauser för choklad. 

Men till slut kom vi till grusvägens slut och leden ledde äntligen in i skogen. Nu fick vi vår belöning! Nu kom vacker natur, mjuka mossar och gröna soldränkta träd. Det var så vackert! Jag gick och nynnade på "I denna ljuva sommartid, gå ut min själ och gläd dig vid vår herres alla gåvor" och jag tänkte att vi gjort helt rätt som äntligen tagit oss ut i naturen, nu när den är som vackrast! 

På flera ställen var det spränger, vi gick i närheten av Römossen, och där kan det nog ofta vara rejält blött. Men nu, med den torka vi har, så var det kruttorrt överallt! Däremot är det ju mycket roligare att gå på spängerna, så det gjorde vi ju förstås ändå. 

Vi hade ett litet problem, och det var att jag tagit med mig för lite dricka. Det var 25-30 grader varmt. Det första som hände var att Alvin drack upp halva sin vattenflaska. Så jag gav i princip all dricka jag hade till honom och drack inte så mycket själv. Jag fick lite ont i huvudet, men kände ändå att jag prioriterade att hålla Alvin ordentligt på benen. Men till nästa gång ska jag ta med betydligt mycket mer vatten! 

När vi hade ungefär en kilometer kvar (trodde vi) tog vi en sista paus, i kanten av ett kalhygge. Alvin täljde lite på en pinne och jag bara njöt av stunden. Vi ringde sambo och  lillebror och  beställde upphämtning på det överenskomna stället. 

Vi fortsatte att gå längs med kalhygget och en bit i i skogen. När vi hade ca 500 meter kvar ringde min sambo. "Jag får inte köra in på den här vägen, den är privat, lät domen". Hur skulle vi göra nu? Efter att jag tittat på kartan och funderat en del bestämde jag mig för att det som var kortast var att fortsätta hela etappen, ända fram till Lövhagen. Det gick egentligen ingen nöd på oss, det var varmt, ljust, vi hade choklad, vi var pigga. Det enda vi hade dåligt av var dricka. Så jag sa åt sambon att fixa vatten och bananer, parkera vid Lövhagen och komma och möta oss. 

Så det var ju bara för oss att fortsätta vandra. Och Alvin tog det förvånansvärt bra! Han hade inte som jag sett målet i sikte, utan han följde ju bara med. Så han fortsatte tåligt framåt, utan minsta gnäll. 

Vi kom snart till gångtunneln under E18. Där var det trots en månads torka rejält blött, men med spångens hjälp klarade vi oss torrskodda till andra sidan. 

För att hålla humöret uppe hittade jag och Alvin på en saga tillsammans. Jag började och han fick fylla i. Ganska snart fattade han galoppen så tog han över berättandet. Så höll vi oss sysselsatta och dessa kilometer var faktiskt de som gick smidigast under hela etappen. 

När vi hade en knapp kilometer kvar hörde vi någon ropa "MAMMA" framför oss i skogen. "EMIL" ropade Alvin och sprang sin lillebror till mötes. Vi var otroligt glada att se dem. När vi fått dricka ordenligt och äta lite banan, och dessutom fick sällskap, gick den sista biten lätt som en plätt! 

Plötsligt såg vi bilen framför oss och vi hade nått slutet på dagens vandring och på etapp 3. Min GPS visade att vi gått otroliga 9,9 km. 

Jag är så imponerad av Alvin! Vad han klarar av, bara man tar det lugnt och låter honom köra på i sin takt! Vi hade en urmysig dag i skogen, vi höll på i 8 timmar, och efteråt firade jag med fiskgryta och han med godis. Å vad vi var stolta!

Till nästa gång tar jag med mig att ha med mig mer dricka och kolla upp ordenligt vilka vägar som man får köra på!