Del 13. Domarudden- Annarby N, ca 7 km.
Nu är det dags igen. Nu ska vi fortsätta vårt projekt att gå Roslagsleden. Det tog 2 1/2 år från vår senaste vandring innan suget vaknade igen hos mamman.
Det har förstås hänt en del på denna tid. Alvin har hunnit gå från att vara en snart femåring till att vara en sjuåring. Alltså betydligt äldre och med längre, starkare ben. Vi är mitt uppe i en pandemi som har strypt valmöjligheterna vad gäller aktiviteter på helgerna, och friluftslivet räddar oss. Alltså precis rätt läge att börja vandra igen.
Vi började vår vandring där den slutade i juli 2018, vid Domarudden. Vi hade nu kommit in på etapp 5. Domarudden är som sagt ett mycket fint friluftsområde som jag gärna skulle besöka vid något tillfälle. Men nu vandrade vi direkt därifrån.
Den första 1,5 kilometrarna gick i skogen, på lite leriga stigar. En ganska ordentligt stigning ledde oss upp på en höjd. Humöret var på topp.
Sen ledde leden ut på en asfaltsväg. Lätt att gå men inte så spännande och Alvin började fundera på om vi skulle gå länge till och han började tappa modet. Lite för tidigt för att vara lovande för framtiden, så vi såg till att ganska snart ta lunchpaus.
Med lite pasta och korv i magen ökade motivationen och vi jobbade oss upp för en brant backe in i skogen igen. Ganska snårig och ocharmig skog, faktiskt. Alvin tyckte det var ganska tråkigt. Vi tog fram min telefon och lyssnade på lite musik medan vi gick.
Ganska snart kom vi ut på en skogsbilväg. Lätt vandring igen.
Vi satte igång sagor på telefonen och då blev vandringen plötsligt väldigt mycket mysigare. Allt gick väldigt lätt.
Vi hittade snart en liten bro över ett dike och där tog vi en liten chokladpaus.
Sen kom vi in i väldigt fin skog, granar med imponerande rotsystem och grön mossa. Kändes lite som en trollskog. Det var väldigt många träd som ramlat omkull, vilket en skylt som satt längs med leden förklarade berodde på en insekt som ätit på och förstört träden. Det var spektakulärt att titta på, trots allt.
Till slut så kom vi fram till Oppsjön och dess vindskydd. En väldigt mysig plats, dit jag gärna återvänder någon gång. Lite synd att vindskyddet stod med öppningen bort från sjön, men det var ändå en fin plats.
Sen hade vi en kilometer kvar ungefär. Vi gick på en skogsstig i h skymtade snart hus i skogen. Där kom vi ut på en grusväg. Och precis då kom sambon och lillebror åkande med bilen för att hämta oss. Väl timat!
Så vad säger vi nu om att vandra så här 2 1/2 år senare? Jag tyckte att det var väldigt mysigt! Alvin hade några dippar när humöret sviktade, men det gick ju betydligt fortare med en sjuåring än en fyraåring. Jag hoppas verkligen att vi får till en fortsättning inom en snar framtid!
